manbet手机版1929年12月10日，内森Söderblom在挪威奥斯陆盛大的诺贝尔宴会上的演讲Hôtel。manbet手机版(瑞典)。

manbet手机版När jag skall betyga min tacksamhet för de vänliga ord, som här riktatts till mig och min hustru, så rinner mig ovillkorligen i sinnet den första muntliga välkomsthälsning som norsk tunga bragte mig på denna resa till Norges huvudstad。manbet手机版Konduktören tar på kvällen hand om passen。manbet手机版Medan ännu natten var mörk， öppnades sakta dörren, och Medan passen överlämnades, sade en vänlig röst på klingande norskt språk eftertänksamt。manbet手机版Meningarna多哥varandra。manbet手机版De kommo så naturlight:»Välkommen直到Norge, Herr Ärkebiskop。manbet手机版Måtte dagarna i Oslo bliva goda och lyckliga。manbet手机版Vi äro så glada allesammans över att Ärkebiskopen fick fredspriset。manbet手机版Gud valsigne埃德尔!manbet手机版Och så ville jag önska allt gott för hela Eder家族Och dmedmar。manbet手机版Må de få hälsa och framgång我生活。 Ja, jag önskar Eder allt gott, nu och framdeles.» Huvudet, som nätt och jämnt skönjdes i halvdunklet från korridoren, försvann. Dörren slöts sakta. Där lågo vi, min hustru i undre kojen, jag i övre, rörda in i hjärterötterna. Var det sant? Var det en dröm? Låt mig fråga samtliga ärade gäster på denna lysande fest: Har någon av Eder blivit väckt på detta sätt, och i så fall vilket land har hälsat Eder på samma vis välkomna? Jag vågar säga, att vi i Sverige känna lika hjärtligt och lika djupt, men vi komma oss nog knappast för att säga det. Det är skada. Vi behöva, särskilt när vi bli gamla och utfarna, all den uppmuntran och hjärtlighet som vi kunna få. Och språket! Jag har alltid tyckt att norska klingar som svenska i söndagsdräkt.

manbet手机版Även oavsett den heder, för vars skull jag denna gång kallades till Oslo, blev besöket脑膜炎yllt。manbet手机版Visserligen är tiden alltför knapp för att, såsom vi önskade, besöka goda, beprövade vänner。manbet手机版男人något哈尔贾格ändå，小跑förkylning och hosta, hunnit med. jag har fått råka min älste norske vän Lyder Brun。manbet手机版我叫伊曼纽尔·维格兰德斯。

manbet手机版Ett huvudsaklit ärende var att ännu en gång i livet få besöka änkan efter Oslo ståtlige biskop, fru Betty Tandberg, född Ekeberg。manbet手机版Grieg lär ha kallat henne för Norges mest musikaliska människa。manbet手机版Hon spelade med hög teknik och ett konstnärligt hjärtelag。manbet手机版Hennes väsen fick, när hon spelade, en lyftning, en灵感，en samlad kraft, som en ytlig bekantskap icke kunde ana, men som ständigt fananns hos henne。manbet手机版Anhöriga och vänner kommo till henne med sina sorger och bekymmer och fingo hld medkänsla, men också anvisning och hjälp。manbet手机版男med真主安拉de toner som framtrolade ur mästarnes verk på sitt instrument, vilket jag idag ännu en gång fått smeka med henen i hennes änkehem, så ljöd dock den finaste tonen ur hennes egen själ。manbet手机版Saliga äro de renhjärtade, ty de skola seGud。manbet手机版Skall缺口skvallra吗?manbet手机版奥斯陆的城市biskopsgård，诺登的城市så länge icke nidarosbiskopening ännu bevarade borg återgår till sin ursprungliga bestämmelse。manbet手机版Vi hade kommit för en stor kyrklig högtid。 Jag predikade i högmässan på söndagen i Vor Freisers Kirke. På aftonen väntade nya sammankomster. Jag var egoistisk nog att säga till Tandberg, då han frågade: »Nej, bjud ingen till middag, utan låt oss efter gudstjänsten och en promenad sitta ensamma vi fyra, för en gångs skull, i stillhet och fred.» Och det blev så, en oförgätlig samvaro. Efter måltiden spelade hon: Bach, Beethoven, Grieg. Hennes blick skådade i fjärran, den hamnade i ett stort norskt landskap, återgivet av en norsk konstnär. Sedan gick talet till de store norske diktarne, som tillhört vår ungdoms andliga näring. Biskopen återfördes till sin studenttid. Han tog fram Wergeland ur hyllan och läste och blev rörd. Vi lyssnade, och han grät, och han läste igen.

manbet手机版När vi i går kommo till fru Tandbergs hem, låg hon flämtande, utan medvetande。manbet手机版Redskapet var redan ur tjänst。manbet手机版海安德kunde icke langre anvanda侦破。男人vi富家sta och knaboja我海narhet och短歌pa henne och tacka为vad鸿varit och givit, och, att侦破forunnats oss att komma atminstone直到海dodslager。manbet手机版怒哈尔hjärtat upphört att slå。manbet手机版Skulle nagot ytterligare behovas att understryka den forpliktelse, som窝米格tillerkanda hedern medfor, sa闲逛en dylik paminnelse av侦破innerligaste渣我侦破faktum,丙氨酸,enligt vad hennes vardarinna berattade, de sista奥德,som鸿城镇sjalv skriva, och som hennes darrande手nedtecknade, var en telegrafisk halsning och lyckonskan直到乌普萨拉。

manbet手机版När人färdas i Norge， är landskapet på ett egendomlit sätt talande。manbet手机版捷豹tänker icke endast och närmast på de granna, sindlande landskapsbilderna med de höga卑尔根，som Jag icke kan se utan att minnas en sammankomst för många år轿车i Syd-Skandinavien för kirkligt samarbette i Norden。manbet手机版Någon beskärmade sig över de häftiga striderna mellan kirkans två huvudriktningar i Norge och manade oss till att bedja om försoning och endräkt mellan våra norska bröder。manbet手机版Då reste sig en av dem och yttrade:»Men de maa da huske, at vi bor icke et et flat land。manbet手机版Vi har höje bjerge och Vi bruker store ord. Utan tvivel har denna nature inverkat på lynne och history。manbet手机版男子捷格tänker också på de frodiga, leende ängderna, på bondgårdar och herrgårdar, på de små stugorna och de stolta träslotten, på den vita staden vid Trondhjemsfjorden, staden som utbreder sig kring Nidarosdomen, och vars namn真主安拉här känna väl till。manbet手机版捷豹tänker på huvudstaden vid Oslofjorden, skyddad av höjderna。manbet手机版捷豹tänker på köpstäderna vid kusten med den säregna lukten av tjära och fisk。manbet手机版Det är betecknande, att Eder folksång talar om de tusind hjem。manbet手机版男子färdas här，男子提克西维塔，男子människorna tänka有个för男子，男子有个西维塔，男子有个西维塔，男子有个西维塔，男子på vägarna。 Sådana funderingar har man ju i varje land och i varje landskap. Men ingenstädes äro gårdarna och landskapet så talande som här i Norge, knappast ens i vårt fosterland, om jag undantager hemtrakterna och de landskap, sommanbet手机版塞尔马·拉格乐夫manbet手机版哟manbet手机版Karlfeldtmanbet手机版några andra levandegjort。manbet手机版Och frågar jag efter anledningen, så blir svaret dubbelt。manbet手机版Sagorna odet norska hemmets文人骚客。manbet手机版Jag har icke varit på岛，där ju också den flydda tiden lever kvar i folkets kunskap。manbet手机版地中海人狂欢fardades我somras分钟马卡upp eft Dovrebanan, naturligtvis我tredje klass dar publikum, vare detta“utan att vilja pa nagot vis nedsatta埃勒underskatta nagon av德哈尔narvarande arade vardarna och gasterna, dar publikum安达ar nastan roligare我andra klass。manbet手机版人berättade för oss om orterna;manbet手机版där färdades kung Sverre, där vistades Skjule Jarl, där var det som helige Olav samlade folk och anhang。manbet手机版男人kände namnen på gårdarna och sagornas män och kvinnor, som bott i dem。manbet手机版Elisaeus Muller, ordförande i Vaerdalen, tog oss i sin bil från stationen till Stiklastad, icke utan en antydan från en vänlig fylkesman。manbet手机版Elisaeus Muller pekade på en gård:»Där låg hans son Magnus den gången han kom för att se platsen där fadern hade stupat。» Trots den knappa tiden höll jag fast vid föresatsen att få komma ut i Tröndernas land och besöka en av de stolta bondgårdarna. Vi åkte ut till bonden Sivert i Gervan vid Jonsvatn, änkling, med en präktig rad söner och en dotter, som gav oss läckerheter: fårbog och filbunke. Där spelades många instrument, en hel orkester. Vägvisaren var den bäste möjlige: Johan Böjer. En rad av hans böcker stod i bondens hylla – hemligheten av de norska hemskildrarnas stora, för de stora så kallade kulturspråken ofattligt stora upplagor. Jag köpte i bokhandeln här bredvid idag en bok, som har den stolta titeln »Norsk lyrikk i tusen år». Härtill kommer det norska hemmets diktare i vår tid: Jonas Lie, oförliknelig i hjärtats värme. Det finns sidor i hans böcker, som jag i ungdomen gruvade mig att vända. Den helige Frans hörde ängeln spela i drömmen. Hade han tagit ett stråkdrag till, så hade Frans dött av vällust. Jonas Lie skildrar, häri jämförlig endast med Charles Dickens, utan stora ord det smärtsamma så sant, så hjärtslitande, att man nästan inte vågade läsa stycket till slut. När han kom till Påsk och nattvard i vår kyrka i Paris, var det som om något av hans hjärtas värme meddelat sig åt kyrkomenigheten. Hur hava vi icke läst och sjungitmanbet手机版Bjørnstjerne Bjørnsonmanbet手机版？manbet手机版Och Alexander Kielland har visat oss sin värld。manbet手机版Johan Böjer är min reslektyr。manbet手机版直到sommarens minnen höra besöken在hans ledning Till Gervan的领导下，直到Femböringen från Nordlandet och Till den båten, som på vimpeln fått namnet den siste Viking, och Tillmanbet手机版南森manbet手机版och阿蒙森弗拉姆号。manbet手机版风景公园blr här hos Eder levande och medvetet。manbet手机版Och språket förstå vi。

manbet手机版Skonast ar modersmalet。manbet手机版Vi hoppas att få höra det ännu i dödsminuten。manbet手机版我detta ärekära folk förstår en var, att jag så känner och så talar。manbet手机版Skönast är hemlandets flagga。manbet手机版Dess färger, särskilt när vi skåda dem i främmande land, väcka till liv en här av känslor och minnen och intryck och tankar och framtidsideal。manbet手机版Kärast är den egna folksången, högtidlig hos oss, liksom vår folkkaraktär。manbet手机版Vi sjöngo den en gång på ett internationellt ungdomsmöte i阿姆斯特丹。manbet手机版男人begärde vid en patetisk religiös avslutningshögtid att vi, kvartetten från Sverige，骷髅sjunga någon andlig avskedssång。manbet手机版Vi kunde ingen。manbet手机版男人nodgade oss。 Bättre brödlös än rådlös. Vi sjöngo Du gamla, du fria. Sedan allt var slut, kom en man emot mig och tog mig i famn och sade: »Sie haben mir das Evangelium ins Herz gesungen.» Men jag har idkat kritik och vetenskap och vet en smula vad objektivitet är, jag har sett mig om i historia och värld och litteratur. Och då måste jag säga: Det skönaste språket är det franska, den skönaste flaggan är det vita korset på röd grund, Danmarks, och den skönaste folksången, det är den norska. I marseljäsen är melodien nästan lika medryckande, men svårare, och inte så fast, så stolt, och orden äro, särskilt när det gäller ett fredspris, alltför bloddrypande. Har ni märkt en sak med Ja, vi elsker? Melodin är så lagd, att den gärna börjas för högt. Man får svårt att nå upp till de högsta tonerna på slutet. Det är karakteristiskt. Det är det norska lynnets Over evne. Världen, freden behöver sitt Over Evne. Vi sjunga Ja, vi elsker.