English

Utdrag urDen sista gåvan

En dag

I

EN DAG, LÅNGT innan oroligheterna började, smet han i väg utan att säga ett ord till någon och vände aldrig tillbaka. Och så en annan dag, fyrtiotre år senare, föll han ihop alldeles innanför ytterdörren till sitt hus i en liten stad i England. Dagen var långt liden då det hände, det var när han kom hem från arbetet, men det var också långt lidet på det hela taget. Han hade skjutit upp saker och ting alldeles för länge, och han hade bara sig själv att skylla.

Han kände att den var på väg, kollapsen. Inte med den fasa för den slutliga katastrofen som hade funnits med honom så länge han kunde minnas, utan med en känsla av att något obevekligt slog honom till marken, något som var målmedvetet och muskulöst. Det kom inte som en blixt från en klar himmel, utan det var snarare som om odjuret långsamt hade vänt sig om mot honom, känt igen honom och sedan sträckt sig efter honom för att krossa honom. Han var klar i huvudet medan kraftlösheten tömde hans kropp på allt innehåll, och i den klarheten tänkte han, absurt nog, att det måste vara så här det kändes att svälta eller frysa ihjäl eller att få en sten över sig som slog andan ur kroppen. Jämförelsen fick honom att grina illa trots att han var vettskrämd: Ser du nu hur melodramatisk man kan bli av trötthet?

manbet手机版汉var dodstrott nar汉gick弗兰jobbet,窝哒r sortens trötthet som ibland på ett oförklarligt sätt kom över honom mot slutet av dagen, mer på senare år än förr i tiden, och som fick honom att önska att han hade kunnat sätta sig ner och göra ingenting tills utmattningen gick över eller tills det kom ett par starka armar och lyfte upp honom och tog med honom hem. Han var gammal nu, eller började bli gammal, minst sagt. Hans önskan var som ett minne, som om han mindes att någon hade gjort just så för länge sedan – lyft upp honom och tagit med honom hem. Men han trodde inte att det var ett minne. Ju äldre han blev, desto barnsligare blev tidvis hans önskningar. Ju längre han levde, desto närmare kom hans barndom, och den tedde sig allt mindre som en avlägsen fantasi om någon annans liv.

Utdrag urDen sista gåvanav Abdulrazak Gurnah
Copyright © 2011 Abdulrazak Gurnah
Översättning av Helena Hansson
Återgivet med tillstånd av Albert Bonniers Förlag och Celanders förlag